Liljevalchs konsthall katalog
När offentliga museer började byggas i västerländska storstäder under talet fick ett klassiskt formspråk stå som garant för att det i byggnaden visades betydelsefulla och kulturbärande objekt, och Liljevalchs är ett exempel på det tidiga talets klassiserande arkitektur. CKR:s lösning blev att i rummet intill entrén ställa in något som skulle kunna liknas vid en butiksmodul. Liljevalchs konsthall stod färdig Byggnaden ritades av arkitekt Carl Bergsten — som fick uppdraget efter att ha placerat sig på delad första plats i en arkitekttävling.
Dagsljus är viktigt för illusionen att skulpturhallen är ett utomhusrum. Den som tar steget in bjuds dock på en fascinerande arkitektonisk upplevelse. Liljevalchs plan påminner om den antika romerska villans, och innanför skulpturhallens arkad finns en utställningssal som liknar ett atrium omgivet av mindre rum.
Liljevalchs konsthall
Som besökare lämnar man den något röriga stadsbilden med bilar, bussar, asfalt och refuger och förflyttas till en stillsam och rogivande miljö. Helena Kåberg är arkitektur- och designhistoriker, fil dr i konstvetenskap och intendent på Nationalmuseum. Vi bad Helena att ta sig en närmare titt på Liljevalchs arkitektur. Här står han bredvid Ingela Johansson Dunells diptyk. Ett krav var även att butiksinredningen, utan att göra permanent åverkan på den ursprungliga miljön, tydligt skulle skilja sig från Bergstens rum.
Innan restaurang Blå Porten stod klar i trädgården på konsthallens baksida kunde besökarna här få sig till livs ett glas vin, kaffe eller te och smörgås. I samband med renoveringen inreddes även en ny butik, ett uppdrag som gick till arkitektkontoret Claesson-Koivisto-Rune. För den nyfikne och vetgirige finns nu chans att resa i tiden via Liljevalchs kataloger och affischer från fram till idag. Ännu var tiden inte mogen för funktionalismens estetik, men det klassiska formspråket har reducerats och den moderna betongkonstruktionen accentuerats.
Det vackra och indirekta överljuset gör Liljevalchs till en av landets förnämligaste utställningsmiljöer. Det är högt i tak men tack vare en låg och mörk träpanel skapas intimitet och mänskliga proportioner. Tack vare en mycket generös gåva har hallen dessutom utrustats med nya tekniska möjligheter för visning av projicerade bilder och film. Möjligheten att stänga ute ljuset kan även vara själva förutsättningen för vissa utställningsscenografier och arkitekt Carl Bergsten ordnade för mörkläggning med hjälp av lösa fönsterluckor.
Genom kvadratiska öppningar i modulens tak gör sig Bergstens arkitektur påmind. Även om byggnadens historiska förebilder är tydliga var konsthallen när den uppfördes en mycket radikal konstruktion med en pelarstomme i armerad betong som förhållandevis ogenerat redovisades i fasaden. Utställningsrummen i byggnadens innersta är de mest intima, och ursprungligen leddes besökare härifrån direkt ut i den luftiga portiken mot söder och den skyddade trädgården med servering.
Öppningarna släpper även in överljuset i det till synes tillfälligt uppslagna försäljningsståndet. Konsthallens tydliga rumsdisposition gör att man lugnt och otvunget kan röra sig mellan rummen. Men rummet är också en paradox med form även för formens egen skull. Ljuset bidrar även till att skapa en rofylld miljö, nästan oavsett av vad som för tillfället visas i rummen.
Arkitektur
Tävlingsjuryn tilltalades bl. Men främst för byggnadens proportioner och yttre utsmyckningar — pelarraden mot Djurgårdsvägen, ingångarnas skulpturala portiker och den i en nisch på entrégaveln inplacerade bysten av donatorn Carl Fredrik Liljevalch — tankarna till antikens byggnadskonst. Butiken är enkelt och ändamålsenlig med välordnade fack och hyllor för varuexponering. Uppdaterad Publicerad Isak Nilson är Liljevalchs vice konsthallschef och juryordförande för Vårsalongen.
Vid ena kortsidan bildar en stentrappa med svarta smidesräcken fond. Idag är Vinstugan stängd, men den vackra trappan har alltjämt en viktig funktion då den vid invigningar och andra tillställningar fungerar som talarstol eller scen för musiker och artister. Skulpturhallen är ett stenlagt torg och utmed ena långsidan löper en skuggande arkad. Här gör vita väggar, högt i tak och överljus från sammanhängande fönsterband att gränserna mellan ute och inne suddas ut.
Utifrån kan konsthallens stora släta fasadytor upplevas avvisande. När Liljevalchs grundligt och varsamt renoverades —98 lades särskilt stor möda ned på att återskapa den ursprungliga ljusmiljön, och där modern teknik var nödvändig har man nogsamt försökt dölja installationerna. Det svängda takpartiet kan kanske ses som festlig arkitektur passande för Stockholmare som behöver rekreation.
Ljus kan dock verka nedbrytande på många material och beroende på vad som visas i salen är det ibland nödvändigt att avskärma dagsljuset. Eftersom det innan de offentliga museernas tid främst var i storslagna hemmiljöer som samlingar av olika slag exponerades, hämtades förebilder till museernas planlösningar från palats och grandiosa villor. Ursprungligen tog trappan besökarna upp till caféet Vinstuga. Konsthallens första utställningsrum är den stora skulpturhallen.
Läs om vårt hus som sammanför tradition och det radikalt moderna, den antika romerska villan och föraningar om funktionalismen. Vyn av den brant klättrande trappan tycks vara som hämtad ur en gränd i ett kuperat, äldre stadslandskap. Precis som fasaden mot norr visuellt antyder, transporteras besökaren från en tid där man uppför konkreta fackverkskonstruktioner i betong till en sinnligt muromgärdad lustträdgård bortom tid och rum.
I detta unikt digitaliserade material kan man i hemmets lugna vrå följa med i Liljevalchs stolta utställningshistoria; succéer och skandaler, kända och okända konstnärer och hantverkare som passerat.
Liljevalchs arkitektur står sålunda på gränsen mellan tradition och det moderna. Salarna får alla dagsljus via franska fönster, lanterniner, högt placerade fönsterband eller glastak. Kataloger.