Påfågelfjärilar
Vingarna är korta och rundade, med sjätte handpennan längst. Honan är till största delen brungrå. Till skillnad från hos grön påfågel , är hönorna och tupparna mycket olika varandra. Honan är något mindre och blir cirka 95 cm lång och saknar förlängda stjärttäckare. Precis som färgerna och diametern på den utbredda stjärten tjänar till att övertyga honan. Hals och bröst är gröna och det senare har vita fjäderspetsar.
I sin ursprungliga utbredning lever påfågeln i flockar med 30 till 50 individer i skog- och djungelbiotoper , helst i bergiga trakter.
Påfågelöga
Den vita påfågeln kallas ofta albinistisk , men de är leucistiska , vilket är en recessiv mutation. Skuldror och vingar är delvis spräckliga i svart och grått. Påfågel Pavo cristatus är en fågel i familjen fasanfåglar. Territorialitet. Den stora solfjädern fungerar som ett ornament , det vill säga ett fysiskt attribut som är en belastning men som signalerar för det andra könet om individens hälsa och kondition och därmed indirekt om dess genetiska kvalitet.
Den svartvingade påfågeln har tidigare kategoriserats som underarten P. Första gången den beskrevs var i England under talet. Den har inte någon kam utan istället ett antal förlängda fjädrar som sticker upp från huvudet. Påfågelöga (Inachis io) är en fjärilsart; den enda i släktet Inachis. När påfågeln gör det försöker den verka större och starkare än sin motståndare i syfte att skrämma den. Stjärttäckarna saknar ögonfläckar.
Påfågelögat har ett vingspann på 55–65 mm och dessa kännetecknas av tydliga blå ögonfläckar mot en rödbrun bakgrundsfärg. När en hane breder ut stjärten framför en annan hane är det vanligtvis ett hot eller för att försvara reviret. Den dödar till och med mindre ormar. De yttre stjärtfjädrarna på båda könen är rostfärgade till mörka, ibland helt svarta. Natten tillbringar den i träd, där den också ofta tar sin tillflykt vid fara.
Påfågeln hör till de största arterna bland hönsfåglarna och den är kraftigt byggd. Hanen får sin adulta dräkt under det tredje levnadsåret. Hanen blir mellan 1,1 och 1,25 meter lång och har utöver detta förlängda stjärttäckare som blir 1,2 till 1,3 meter långa. Efter att tuppen ruggat påbörjas häckningsperioden, som i vissa trakter inleds redan i april, i andra först senare på sommaren. Den vistas mest på marken och kan springa mycket bra.
Heliogabalus ska ha låtit bjuda sina gäster stora fat med påfågelshjärnor och påfågelstungor, tillsammans med flamingo och struts, men det finns det enbart osäkra källor till. Stjärten är platt och består av 18 pennor. Påfågel kom att bli uppskattad som grillad rätt och Apicius e. Sin ursprungliga utbredning hade påfågeln på västra indiska halvön och Sri Lanka. Påfågeln hämtar sin föda såväl ur djur- som växtriket, men föredrar mer än andra hönsfåglar insekter , maskar och kött.
Stjärten kan resas upp med starka muskler och bredas ut som en solfjäder. Hönorna är å andra sidan ljusare, vissa exemplar nästan vita, med bruna eller gula schatteringar på ryggen och halsen. Äggen som är gröna och ovala läggs huvudsakligen på nässelblad [ 1] och. Det är inte känt när påfågeln först introducerades till Europa. Utöver mutationer förekommer det även att påfågeln hybridiserar med grön påfågel. Under femte århundradet f.
Den adulta hanens huvud, hals och frambröst är purpurblå med guldgrön glans.
Flera av dessa mutationer har getts namn som svartvingad, vit, vitögd, lila, opal, fläckig, Oaten och Midnight. Påfågelns hannar har ett starkt skrik, vilket de ofta utstöter. Den förekommer i stora delar av Europa och Asien. Påfågelägg var också uppskattade. Av världens alla fåglar är påfågelhanen den som har de längsta stjärttäckarna. Hanens förlängda övre stjärttäckare , som är mycket längre än stjärtfjädrarna, är försedda med lysande, trefärgade fläckar som ser ut som ögon.
Dess flykt är tung och bullrande. Eftersom påfågeln är en vanlig parkfågel förekommer det många olika utseendevarianter som beror på genetiska mutationer. De 8 till 15 äggen läggs under en buske och ruvas 28 till 30 dagar. Den romerske talaren Quintus Hortensius Hortalus — 50 f.
The Majestic Peacock Butterfly: En guide till identifiering
Den har för sin storlek ett mycket litet huvud som saknar fjädrar på sidorna. Ryggen är guldgrön och metallglänsande, och bröstet samt magen är svartaktiga och skimrar i grönt. Hanen har även sporre på sina klor.